Till Sverige – fragments of testimony

Below are a few translations into English of short extracts taken from the Swedish book Till Sverige-asylsökande barn vittnar om Dublinförordningens konsekvenser (2010), or “To Sweden-asylum seeking children testify on the consequences of the Dublin regulation” in English (for a brief glimpse of what the Dublin regulation entails, see this article from the Guardian). The book aims to share the perspectives of a much talked about group of youth who nevertheless seldom have the chance to talk for themselves. The focus of the testimonies is on the journeys that each child has undergone on the way to their current location in Sweden, but outside of this overarching theme, the book also provides a chance for each youth to share their thoughts, experiences and more.

Most of the testimonies in the book have already undergone a process of translation from various native tongues into Swedish (this includes hybrid amalgamations of “street-speak” that tell their own stories of lives lived between languages). The selective use of fragments collected together here also clearly represent an additional level of framing. This is in advance of a collaboration recently instigated with a colleague on a project that aims to explore issues around potentiality, expression and the experience of undocumented youth.

For anyone wanting to learn more about the issue of undocumented migrants, the PICUM (Platform for international cooperation on undocumented migrants) website has a list of information providers and points of contact in Europe and worldwide.


Abdifatah, 16 years old, from Somalia, on fingerprinting:

“De som vägrade att lämna sina fingeravtryck skiljdes från de andra. De kallade dit de militärer som fanns på området och förklarade för dem att vi vägrade. De tog fram elbatonger och slog oss över axlarna och på andra kroppsdelar. De hade också hundar som de bussade på oss. Vi var redan hungriga, trötta och hade massor av problem, nu kom fler. Med våld tvingade de oss at lämna våra fingeravtryck. Jag hade aldrig föreställt mig att detta skulle kunna hända mig.” (Till Sverige, p.14)

“Those who refused to leave their fingerprint were separated from the others. They called over the military officers who were in the vicinity and told them of our refusal. The officers took out electric batons and beat us on the shoulders and other parts of the body. They also had dogs which they intimidated us with. We were already hungry, tired and full of problems, and now this. Using violence they forced us to leave our fingerprint. I never imagined something like this would happen to me.”


Reza, 16 years old, from Afghanistan, on smells and sounds:

“I Iran delades vi upp i grupper. Jag fick tillsammans med tre andra gömma mig i en bensintank i en stor lastbil. Det var ett litet utrymme. I dessa bensintankar brukar chaufförer ha med sig extra bensin när de ska köra långa sträckor. Vi fick sitta med axlarna nedtryckta mot knäna och huvuden mellan benen. Det luktade bensin. Jag mådde illa av lukten. Det värsta var ljudet från motorn på lastbilen. Jag kan även känna lukten av bensinen och höra ljudet av motorn i min hjärna. Bara av att tänka på lukten av bensinen och ljudet av motorn blir jag illamående.” (Till Sverige, p.21-22)

“In Iran we were split into groups. Together with three others I had to hide in a petrol tank within a large truck. It was a cramped space. The drivers tended to store extra fuel in these tanks when making long journeys. We had to sit with shoulders pressed down upon the knees and head between legs. It smelled of petrol. I felt sick from the smell. Worst of all was the sound of the truck’s engine. I can feel the smell of petrol and hear the noise of the engine in my head. Just the thought of the smell of the petrol and the sound of the engine makes me feel ill.”

Reza, again, on dreaming of Italy:

“Jag har varit i Pakistan, Iran, Frankrike och andra länder som jag inte känner till. Italien är det värsta landet, det är ett fängelse. När jag försöker sova på natten får jag dåliga tankar. Jag har mardrömmar om att jag är i förvaret i Italien. Jag vill få bort dessa tankar ur mitt huvud. Jag vill äta och dricka men kan inte. Min hals känns svullen. När jag äter och dricker har jag svårt att svälja.” (Till Sverige, p.25)

“I have been in Pakistan, Iran, France and other countries that I don’t even know. Italy is the worst country, it is a prison. When I try to sleep at night I get bad thoughts. I have nightmares that I am in custody in Italy. I want to get these thoughts out of my head. I want to eat and drink, but can’t. My throat feels swollen. When I eat and drink I have difficulty swallowing.”


Erdo, 17 years old, from Afghanistan, on separation:

“Efter fyra år i Tehran kom polisen till arbetsplatsen vi var på och tog min bror. Han bad att de inte skulle skilja på oss utan ta oss båda, men de ville inte ha mig. Efter den dagen har jag inte sett min bror och vet inte vad som hänt honom. När man fyllt sexton år tar polisen de barn som är olagligt i Iran, om de hittar dem. Jag vet inte vad de gör med dem, men när jag också blev äldre var jag rädd att bli tagen och därför flydde jag. Det är nu fyra år sedan. Länge sökte jag efter min bror överalt utan att hitta honom. Också i Sverige tror jag ibland att jag ser honom, men det är alltid någon annan. I drömmen ser jag honom långt borta och då springer jag efter honom. När jag kommer fram ser jag att det inte är han uten en främling.” (Till Sverige, p.28-9)

“After four years in Tehran the police came to the site we were working at and took my brother away. He begged them not to separate the two of us, but they weren’t after me. Since that day I haven’t seen my brother and don’t know what has happened to him. The police will attempt to take any child over the age of 16 living illegally in Iran – if they discover them. I don’t know what they do with them, but as I also became older I grew scared of being taken and so fled instead. It is now four years later. For a long time I searched everywhere for my brother, without finding him. Occasionally in Sweden I also think that I see him, but it is always someone else. In dreams I see him in the distance and then run after him. When I get to him I see that it’s not him but a stranger.”


Ismail, 16 years old, from Afghanistan, on fear and self-harm:

“I Juli 2010 ringde Migrationsverket mig och sa att jag hade lämnat fingeravtryck och därför måste åka tillbaka till Ungern. Jag avslutar hellre mitt liv än åker tillbaka dit. Efter det blev jag desperat. Jag skar jag mig i huvudet och i armarna och jag sydde ihop mina läppar med nål och tråd. Jag vill inte skada mig själv men jag vet inte hur jag ska handskas med rädslan av att skickas tillbaka. Jag ber om hjälp.” (Till Sverige, p.37)

“In July 2010, the Swedish Migration Board phoned me and said that I had left a fingerprint and therefor had to travel back to Hungary. I would rather end my life then return there. After that I became desperate. I cut myself in the head and arms and stitched my lips together with needle and thread. I don’t want to harm myself but I don’t know how to deal with the fear of being sent back. I plead for help.”


Hamed, 17 years old, from Aghanistan, on exploitation:

“Vi flydde från Afghanistan av olika orsaker, främst för att vi hotades till livet men även för att många afghanska ungdomar utnyttjas på olika sätt. Vissa ungdomar har ingen bostad och inga föräldrar och vissa av dem blir sexuellt utnyttjade av de som har makten i landet, de som har en position som har ärvts i generationer kanske. Det är som en slags kultur bland eliten, att utnyttja barn. Och de dom utsätts för övergrepp är de utan bostad, som inte har någonting alls. Barnen är tvungen att fly landet för regeringen kan inte ge dem skydd.” (Till Sverige, p.39)

“We fled from Afghanistan for various reasons, most of all because our lives were threatened but also because many Afghan youth are exploited in different ways. Some youth have no home or parents, and in some cases they are sexually abused by those in power in the country, those who have attained such a position as a result of an inheritance likely generations old. To take advantage of children is a kind of culture for this elite. And those whom they take advantage of are those without a home, those who have nothing at all. Children are forced to flee the country because the government can’t give them protection.”


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )


Connecting to %s